,

Ännu en underbar dag..
Strålande sol och en dag vid sjön låg
framför oss.

Vi packade ihop vad vi skulle ha med oss.
Jag skulle bara hämta en sak och dom
andra åkte i förväg.

När jag är klar slänger jag igen dörren.....
en tusendels sekund senare inser jag att
nyckeln ligger innanför den nu låsta och stängda
dörren. 

Först tänkte jag att dom andra har nog nyckel
så det löser sig.
Sen insåg jag att min cykel var ju låst.
Även den nyckeln fanns på min knippa, retfullt
innanför dörren.

VAD gör man i det läget...
Jo, först förtvivlar man en stund och tycker
synd om sig själv och förbannar sin
egen dumhet..
Sen inser man snabbt att det hjälper ju inte ett
enda dugg.

Jag går runt och ser ett fönster som är lite öppet.
PÅ ANDRA VÅNINGEN..


Där kom den farande..
Den retfulla HÖJDFOBIN.


Klättra upp på altantaket kanske skulle gå!?
Men näääeeee... det funkade inte.
Det innebar att jag fick hämta stegen förlänga den
och ställa den mot väggen med det öppna fönstret.

Kallsvetten sipprade fram..
Sakta tog jag ett par steg upp..
Gungade lite försikigt för att se om den stod
stadigt.
Det verkade så...
Ännu ett djupt andetag och några steg högre.
För min inre syn ser jag hur jag faller och
bryter både armar och ben med mobilen
på retsamt avstånd precis för långt bort för
att nås.

Likblek under solbrännan kommer jag sen upp..
River ner myggnätet som satt ivägen och sen var
det bara att klättra in..
**BARA**

Paniken kom och jag stod som fastfrusen eller
ihopsmält med stegen.
Hyperventilerade, hjärtklappning utan dess lite.

Till sist tar jag mod till mig och stiger upp på
stegens sista pinne och klamrar mig fast vid
fönsterkarmen.  Ett ben inne... skakar som  ett
asplöv.. Hasar mig in sista biten...
DUNS... Sitter på golvet, hela huvudetsnurrar
och jag mår lätt illa. Men inser att jag
klarade det, till och med utan brutna ben eller
ond bråd död som följd.

Två stora glas iskallt vatten senare
tog jag mig samman och cyklade ner till sjön
där de andra var på vippen att efterlysa mig.

Stekte där nere i två timmar
Badade i sjön som knappt ens svalkar längre.
Men det var skönt..
Så himla skönt att bara ligga där i solen
och känna att man levde och var hel..
Att världen fortfarande snurrade.

Fobier och panikångest är inget påhitt
som en del tror..
Det är hemskt och jätte jobbigt.

Nu kommer jag både dubbel och trippel
kolla att jag har nyckel med mig i framtiden.

Ha en skön sommarkväll allihop
det ska jag ha. 
Med båda fötterna på jorden.